Korn

Jag ska flytta. Till ett ställe som verkar rymligt för mig. Till ett ställe jag inte vill flytta till men måste. Det är så mkt jag har att säga men har inte så många ord o beskriva det med. Visst, är drätfull men försöker skriva. Jag mår inte bra, har inte gjort de på länge. Har inte mått så här dåligt på skitlänge. Inte sen jag börja gymnasiet då jag blev mobbad: sparkad, knuffad från skåp till skåp, ignorerad från klassen och spottad i ansiktet osv. Jag orkar inte tänka på nå annat, alla säger att jag ska tänka på de positiva som kommer hände nästa år. Att jag kmr bli undersköterska o forsätta plugga som obducent. Att jag kmr förlova mig med den jag älskar o får barn, jobb, hus... Jag känner på mig att jag kmr bli rik, kmr ha allt jag vill ha men lyckan då? va händer me de? KOMMER JAG NÅNSIN BLI LYCKLIG????? Jag har allt jag vill ha, allt jag önskat mig, förutom den lyckliga känslan: att leva... jag känner mig tom dygnet runt. kmr jag nånsin ha nå livlust nån gång? kmr jag nånsin va glad för att jag lever? kmr jag nånsin känna mig älskad? eller att nån överhuvutaget bryr sig om mig? Jag lever i en bubbla, en bubbla som jag skapat och inte har lagt in nån lr nåt. En bubbla som lever i mitt huvut och kan verkligen inte släppa loss de. När allt är som värst kan jag vända mig dit och göra det jag vill men när någon upptäcker det så spräcks bubblan och folk börjar undra varför jag gör som jag vill. När jag försöker förklara så blir det bara fel och folk blir ledsna och då blir det så att jag gör en ny bubbla på grund av att det jävla fuckin dåliga samvete. Och det går runt och runt och jag förlorar en del av mig vid varje bubbla jag skapar. Om nån nånsin kunde förstå? Eller vill jag att nån ska förstå??