New chapter

Jag svor på att 2010 skulle bli det bästa året nånsin. Mina mål var att gå ner i vikt utan att behöva spy. Jag skulle bli bra på volleyboll. En bättre dotter, flickvänn, syster osv. Jag har inte skrivit på så sjukt längre så jag kommer antagligen skriva från allt som har hänt från o med sommaren. Drog och alkohol missbruket, fosterfamilj, viktnedgång + viktuppgång, självdestruktivitet och nu... graviditeten. Om jag ser tillbaka på inlägg jag skrev förra året känns det bara som jag ville att folk skulle tycka synd om mig och det var nog därför jag slutade skriva för jag har aldrig bett om uppmärksamhet, jag har aldrig tyckt synd om mig själv, jag har inte tyckt om mig överhuvudtaget så varför ska jag be folk tycka något om mig??

Hela våren och somras tillbringade jag med alkohol i handen, jag söp så gott som varje dag, jag skar mig med jämna mellanrum och mådde som sämst.

Jag kände att jag skulle vilja suttit inne på psyk lite längre än de första 8 dagarna i januari. Min psykolog fick nog o hon kontaktade socialen för att jag skulle få bo på jourfamilj. Jag mådde knappast bra där heller eftersom de va oldfashion och verkade leka psykologer. Min ätstörning bara fortsatte, jag gick ner i vikt o mer gick jag ner när jag började med heroin och amfetamin. Någon dag kom jag hem till de assfull och hur jävla hög som helst, hade tagit valium, amfetmin och hade en tatuering. Jag hade tydligen erkänt att jag var mer än bara full och de kontaktade socialen direkt o så var vi på nå jävla krismöte dagen efter och jag sa att jag ljög om att jag hade tagit annat och de va jättenära på göra urinprov vilket jag total vägra. Jag skar mig där också och varje gång någon frågade vad jag ville var att de skulle skjuta mig, jag ville inte leva, jag ville VERKLIGEN inte leva en sekund till. Jag skar mig och tänkte på självmord hela tiden. Jag ville skaffa någon sorts hobby, de jag bodde hos betalade en målarkurs som gick ganska bra men det var bara 3 gånger och jag var rastlös. Jag började på volleyboll, jag kommer ihåg att första och andra gången hade jag snortat för att jag inte skulle bli nervös lr göra bort mig. Jag gör aldrig nå bra first impression, tyvärr, folk tycker antagligen att jag är en tönt, emo eller en man inte ska prata med. Jag hade inte spelat volleyboll sen 06 och det var med filipstad, jag tror vi förlorade max 2 matcher på hela terminen. we kicked ass Men jag var osäker på om jag hade några skills kvar men jag fastnade för det. Jag kände att jag var ganska bra och de syndes att jag hade spelat förut, jag fastnade för det helt enkelt, jag drack inte så mkt längre utan bara 2-3 gånger i månaden pga matchena. Jag ville prestera bra, jag tvärslutade med drogerna (vilket lyckligtvis var det inte så svårt som allt säger), jag gick upp i vikt för jag ville äta bra och orka mer och jag ville verkligen verkligen bli av med bulimin vilket jag aldrig lyckats bli av med. Jag slutade skära mig för jag ville inte dra mer uppmärksamhet än vad jag redan gör med alla ärr både på armarna och benen. Mina ådror i handleden där jag skärt mig tusentalsgånger börjar nu få lite form. Det låter som att en "fånig" (men askul) sport har förändrat mitt liv men jag älskar det. Jag älskar att röra på mig och det är det enda jag tycker jag är ganska bra på. Nyår var ganska fucked up, min fest misslyckades men för det mesta var det askul, men en vecka blev bara för mycket. Vecka 3 hade jag redan pratat med min mentor om att jag ville flytta hemifrån då min mamma hade bestämt sig för att flytta till sysslebäck. Jag ville bo själv i en lägenhet för jag visste att jag skulle skärpa mig med maten, några dagar senare ringde en gubbe och det var en kompis till min pappa, (som ni vet har jag, sedan jag var 10 år, trott att min pappa dog i en jordbävning och att veta att min pappa dog då tog ganska långt tid innan jag började acceptera det) och han sa att min pappa ville kontakta mig, jag blev så JÄVLA förbannad när gubben sa de! var det här ett jävla sjukt skämt!?? gubben gav mig numret så att jag skulle ringa min pappa. Jag blev helt freaked out, jag ringde min bror direkt efter och sa de och min bror hade redan ringt och pratat med pappa, jag blev helt ställd, tårarna rasade en efter en men jag var inte ledsen, jag var inte glad heller, vad skulle jag känna? Jag vågade inte ringa, inte än, jag var inte redo, jag tänkte vänta till en fredag då jag var med mattias ifall det skulle bli för känsligt lr nåt. vad skulle vi prata om? Hur hade han de? Va hade han gjort under alla dessa år? varför har han inte tagit kontakt själv? hade han gift sig? Att flytta var inte längre så viktigt och alla dessa frågor snurrade runt i huvet hela tiden, ja kunde knappt koncentrera mig på skolan men jag var fortfarande tvungen att flytta, det kändes så mkt. På fredagen jag skulle ringa hade jag fortfarnde inte fått mens, jag mådde ganska konstigt, jag trodde inte jag var gravid, jag hade ju aldrig varit gravid, att det bara var streessen som gjorde att det dröjde såå på mensen men jag kände att ja va tvugnen att göra det ändå. så jag köpte ett pack graviditetsgrejs och ett kort för att ringa pappa. Jag gjorde graviditetstestet, de va positivt, mitt liv bara rasade kändes de som, jag var helt säker på att jag inte va gravid men nu var jag det och jag blev helt ställd. Jag har alltid sagt att om jag nånsin skulle bli gravid så skulle jag aldrig göra abort men nu tveka jag. Mattias och jag bråkade och vi kände att vi inte var redo, det skulle aldrig gå, jag ville gå på balen, jag ville fortsätta med volleybollen, jag ville vara ung lite till och abort kändes som det bästa alternativet. Jag hade så jävla mkt då och jag var verkligen inte redo. Jag ringde pappa sent på kvällen och jag var jättenervös men det gick skitbra, han pratade och pratade och det kändes så naturligt, det gick så bra! Men jag kallade honom inte för pappa och använde "ni" istället för "du". Tyvärr bröts det och sedan dess har jag inte haft tid att ringa. Jag känner att jag måste förberedda mig psykiskt för att prata med honom vilket jag hade gjort då. Dagen efter var jag och Mattias fortfarande på dåligt humör, ja ville inte se han, de va HANS fel att jag var gravid o va tvungen o göra en sån jävla hemsk grej, han ska inte få lida nåt, det är jag! Vi bråkade och jag ville prata med någon så jag ringde mamma, jag visste att om ja skulle göra abort så skulle mamma aldrig nånsin älska mig på samma sätt och alla i familjen skulle hata mig. Men min relation med mamma har alltid varit bra, jag har alltid sett henne som min bästa vän, så jag ringde henne, de första hon frågade var: har du fått mens, och jag började gråta och berättade att ja var gravid och hon blev överlycklig, hon skrek och var jätteglad men sen berättade jag att jag inte skulle behålla barnet, hon började inte skälla på mig! :o Hon sa att oavsett vilket beslut jag än tar så kommer hon alltid finnas där för mig och ha hennes stöd. Jag blev så lättad, så himla glad! Min dålig dag hade äntligen vänt! Jag ville nu behålla barnet, när jag tänkte på abort kändes allt svart och jag visste att det skulle sluta illa. Jag är inte stark nog att mörda mitt eget barn. Jag och Mattias pratade och allt blev bra igen. Vi skulle få en underbar bebis! Jag hade fått tillbaka pappa (från döden) och var inte halvföräldralös längre. Jag och Mattias skulle flytta ihop och allt kändes bara bättre. Att behålla barnet är och kommer nog att vara det smartaste och bästa beslutet jag nånsin har gjort. Jag var livrädd för förändringarna som skulle ske. Jag var tvungen att sluta röka, dricka, knarka, spy. Men jag var även tvungen att sluta spela volleyboll. Och idag har jag gråtit över det. Det som gjorde mig så glad, det som hade gjort så stora förändringar och jag kände att jag gjorde något bra för en gångs skull. Jag vill inte sluta spela. Jag slutade röka för över en månad sen. Jag har inte druckit alkohol sen jag fick reda på att jag blev gravid. Jag har inte skärt mig på mer än ett halvår och jag saknar det inte. Jag kommer inte ihåg sist jag spydde pga Bulimin. Jag har varit ren sen november. Jag har gått upp till nästan 60 kg och är medveten om att jag kommer att gå upp mer vilket inte gör så mkt. Men det svåraste är att sluta spela volleyboll och jag saknar det mer än allt jag har offrat. Sist jag spelade volleyboll var för några veckor sen. Kommer antagligen inte spela något mer nu. Mitt liv har förändrats så jävla mkt sen året började. Och jag är glad för den jag har blivit. Jag vet att folk snackar skit bakom ryggen på mig, att jag är för ung, att jag inte kommer att bli en bra mamma, att jag inte borde få barn o bla bla men jag skiter i det negativa. Jag ska försöka bli en så bra mamma som möjligt. Jag vet att jag kan ge henne/honom en bra framtid och jag ska göra allt för mitt barn. Tack ni som orkade läsa :) Det skulle nog inte jag orkat hehe. Jag behövde skriva av mig. Min psykolog kontakt är snart borta vilket känns ganska positivt det också. Jag tackar min pojkvän som har stått ut med mig och hjälpt mig och ALDRIG svikit mig. Han är det bästa som jag har haft men aldrig riktigt insett. Jag önskar att alla hade någon som han. Han ställer alltid upp för mig, finns där och stöttar mig. Jag älskar dig Mattias Edlund, utan dig hade jag dött redan på nyår 09. Hade inte du varit där hade jag dragit av alla slangar och skit jag överlevde för och jag kommer ihåg att du var starkare och stoppade mig från att göra det. TACK. När jag trodde aldrig att jag skulle må bra och allt kändes bara meningslöst är jag glad att ja finns och allt har förändrats. För första gången i mitt liv ler jag på riktigt. Jag är glad jämt och har kommit över min depression. Allt tack vare dig Mattias, som trodde på mig, att jag skulle klara det.

PS: Måste bara säga att jag och Mattias har adopterat en söt liten hamster, hon är 8 veckor och heter Melinda.